80-talets Ipod

För ett tag sen när jag vandrade längs Odengatan i Stockholm så såg jag en man som kan ha varit allt mellan 45-70 år gammal, det var omöjligt att se. Han kan mycket möjligt ha varit hemlös, men behöver absolut inte ha varit det. I ansiktet hade han i alla fall lite halvt ovårdat grått skägg och han bar på en mössa - Så mycket kommer jag ihåg rent utseendemässigt.

Men hur han såg ut har inte direkt något med sammanhanget att göra. Det var saken han bar på. Han gick med en sån här gammal Boombox på axeln och lyssnade på musik samtidigt som hans gångstil bevittnade lite om att han diggade det han lyssnade på. Låten som var på när jag gick om honom där var någon rocklåt som jag inte kände igen.

Själv när jag lyssnar på musik till och från skolan, eller till och från vart jag än ska egentligen, så gör jag det i min Ipod Touch.

På samma sätt som han gick med sin boombox och lyssnade har man sett människor gå omkring i amerikanska filmer från 80-talet och tidigt 90-tal. Man gick runt med den på axeln och lyssnade på sin musik - alltså skulle man kunna kalla boomboxen för 80-talets Ipod. Visst det fanns freestyles som var lite mer lätta att kanske ta med sig, men ändå.

Boomboxen och freestylen spelar kassettband. Jag är inte helt säker nu, men jag har för mig att ett kassettband var 45 minuter långt på varje sida, det vill säga att man kunde ha med sig 90 minuter musik. Om varje låt är i genomsnitt strax under fyra minuter lång blir det i ungefär 23 stycken låtar. Min Ipod Touch har en hårddisk på 16 Gigabyte, just nu har jag 967 stycken låtar på den och det utgör lite mer än en tredjedel av totalutrymmet.

Jag är glad att utvecklingen gått framåt.

Ungefär så här såg mannen på Odengatan ut. Bortsett från att han inte var asiat, var smalare, hade grått skägg istället för svart och bar mössad. Sen så var han inte tecknad heller.