Hur ska våran generation klara sig?

Det här blir som en fortsättning från gårdagens inlägg angående män och byggarbetsplatser.

Jag tänkte vidare lite på det hela igår och kom fram till att min generation inte alls är på samma sätt som våra föräldrars. Om min generation behöver fixa något lite mer händigt, exempelvis om man ska bygga om något. Då är det väldigt många av min generation som ringer till pappa. Så funkar det (iaf bland de flesta jag känner). För ens pappa kan sånt av någon anledning. Varför ens pappa har den vetskapen har jag ingen aning om. Men de vet. Eller så kan det också vara så att de säger att de vet för att de vill veta men egentligen inte har någon aning.

När jag blev 12 år så tvingade min pappa mig att börja laga mina egna punkteringar på cykeln. Jag tyckte det var pest och pina och kunde säkert grina någon gång för att jag vara så pass sur och tyckte det var orättvist att jag skulle få laga min egen punktering.

Idag är jag ganska glad för det. De flesta inom min bekantskapskrets har ingen aning om hur man lagar en cykelpunktering. De lämnar in cykeln (eller så snor de en ny cykel - det är ändå Uppsala) hos en cykelhandlare som lagar den åt dem.

Jag är inte händig överhuvudtaget (förutom att jag kan laga cykelpunkteringar), hur ska det gå för mig och alla andra i min generation som är som jag? Hur ska vi klara av något om typ 30-40 år när våra pappor förmodligen inte finns kvar (eller åtminstone inte är i skick att hjälpa oss)?

Förhoppningsvis finns det någon sorts maskin eller robot som kommer kunna hjälpa oss med allt det där händiga. Kanske ens laptop kan laga punkteringen i framtiden?

Det kommer nog behövas, för den generation som min generation ska försöka lära upp, de kommer verkligen behöva all hjälp de kan få!